Massor med goda karameller på Karamell

Huskvarna Folkets Park är en ädel kulturinstitution. Här har både stora svenska artister och ibland internationella akter gett konserter i decennier. Men för många unga, hungriga musiker har platsen också varit ett startskott. Bland annat i form av Ung Kraft-festivalen och Nordisk Gårdsbandsfestival. Den senare heter numera Karamell och är ett arrangemang som genomförs av Fritid på Jönköpings Kommun, tillsammans med bland annat Bilda och Studiefrämjandet. Under dagarna två är det över 70 band i olika genrers som får chansen på festivalens olika scener.

När jag besöker festivalen är det tidig lördagseftermiddag. Arrangörerna berättar om en bra fredagskväll och förväntningarna på sista festivaldagen är höga.
Det är dock ingen omkullkastande aktivitet såhär tidigt på kvällen. Funktionärer springer runt och gör i ordning området, mackor och kakor laddas upp i kafeterian och det testas ljud och ljus lite här och var. Men när klockan äntligen slår 15.25 ställer sig Bildabandet The Pacemakers på Lillparkettscenen. Med både inlevelse och övertygelse levererar de fyra unga killarna en starkt 70-talsrockdoftande konsert. Det är tydligt att grabbarna letat runt i sina föräldrars gamla skivbackar och hittat fram till välkända namn som Led Zeppelin, Black Sabbath och Deep Purple.
Men när jag får en liten pratstund med bandet efter konserten säger de att de är noga med att hitta ett eget sound.
- Den bästa beskrivningen är väl bluesrock. Visst är vi influerade av de där banden som du nämner. Men vi lyssnar även på mer modern musik som vi också inspireras av, säger sångaren och gitarristen Olof Kennemark.
The Pacemakers har funnits i ett år och består förutom av Olof Kennemark av Benjamin Eriksson på bas, Jakob Eng på trummor och Oskar Eng på gitarr. De är alla fyra från Jönköpingstrakten och har gjort ett tiotal spelningar ihop.
- Vi har spelat på allt från fritidsgårdar till små festivaler. Men vi vill ut och spela mer, säger de nästan i kör.

När jag lämnar The Pacemakers ser jag att området börjar leva upp och att festivalstämningen stiger. Givetvis läggs det stor tonvikt vid musiken på Karamell. Men det finns också andra aktiviteter och happenings som pågår. Bland annat har banden möjlighet att bli fotograferade och bli intervjuade i radio och vem som helst kan byta ut sina gamla kläder mot nya häftiga i klädbytesmontern, spela tv-spel eller bara ta en fika i kafeterian.
Festivalgeneralen Micke Petersson som jobbar på Fritid i Jönköpings Kommun har få lediga stunder under festivalen. Men han tar sig tid att berätta lite om festivalens historia.
- Vi har kört vartannat år sedan 1995. Jag började med det här 1999, säger han.
Han är också nöjd med nya namnet och konceptet – Karamell – som lockar en större bredd än när festivalen gick under namnet Nordisk Gårdsbandsfestival.
- Vi hade ungefär 150 ansökningar i år  och hälften av dem har fått komma hit och spela, säger han.
Micke Petersson betonar att det alltid krävs nya grepp och förändringar för att utveckla en festival. Han tror att det blir en ny festival om två år, men att man aldrig kan veta och i vilken form det blir.
- Man tycker ju att uppslutningen på publik kunde vara bättre med tanke på den billiga peng det kostar att gå in, säger han för att i nästa andetag berätta vidare:
- Men det är en väldigt viktig festival för alla band. Här får många unga musiker sitt första professionella bemötande med högklassigt ljud och ljus, instrumentgarderob och backstageområde, säger Micke Petersson.

Plötsligt hugger någon tag i Micke Petersson för att något måste fixas. Jag lämnar honom att göra det han ska och fortsätter att strosa runt på festivalen.
Det är minst sagt många olika sorters band som spelar under festivalen. Allt från unga coverband till stenhård sleazerock. Killar och tjejer, i främst 13 – 20-årsåldern, framför sina alster med bravur.
Givetvis hajar man till lite extra vid några stycken. Stockholmstjejerna i Spitchick gör en svettig rock n’ roll-spelning med mycket attityd. Vapenbröder från Karlskrona får publiken att dansa med sin dansvänliga pop på svenska och med sköna congasrytmer och blås, Tiger Bell är ett annat riktigt bra garagerockband där man tydligt märker att de hållit på lite längre än de flesta andra banden på festivalen.
Det kanske inte är en folkanstormning på Karamell 2011 när det gäller publik. Men när man flera gånger ser att olika band möts för att peppa varandra, dela Facebooksidor och helt enkelt förenas i den gemensamma kärleken för och till musik – ja, då spelar det kanske inte så stor roll om ytorna framför scenerna inte är överfulla med folk.
Och efter att hemmabandet Her Bright Skies avslutat årets festival är det dags att bomma igen folkparken och Karamellfestivalen för det här året, men kvar stannar mängder av sådda pop- och rockfrön.

Text & foto: Wilhelm Blixt

Läs mer om Karamell här!